franparistillarvidsjaur

4 år, officiellt talat som sagt. Men lika fint för det. Jag sitter dock här ensam i min röda klänning. Peter pluggar, skriver tal och har sig, men det är bra, han är bra, bäst. Vi ska få skjuts in till cityt och sedan slå oss ned på en spansk restaurant som vi googlade oss fram till igår, en röd klänning passar då alltså utmärkt. Och P är så fin nu, jag har sådan lycka i mitt liv!

Under täcket är det varmt och mysigt. Idag kanhända att vi får en ny säng, eller en ny gammal säng. Så himla fint. Den är hög och stor, som en egen liten ö, det gillar vi. Det kommer kännas som när jag bodde i en lägenhet i stan den där sommarn', då hade jag en gigantisk säng, som jag praktiskt taget bodde i. På onsdag firar jag och P fyra år tillsammans (officiella dagen) egentligen är det 4 år och 4 månader. Jag ska ha på mig en röd klänning och se förjäkla tjusi' ut.

Det ni!


Idag åker vi iväg på hemmaspa och för att sy färdigt sömmar.

Fortfarande snorig. Snorunge. Har alltid Hatat det ordet. Kanske för att det i mina öron är något utav ett skällsord. Som man gör bäst i att glömma och gå vidare ifrån. Ser med spänning fram emot böcker och så ännu mera, flera, vackra och åh-så-mycket-sägande böcker (motsatsen till intetsägande i min ordbok). På andra sidan, mitt emot ärdet ljust i fönstren, inte alla lyser men en handfull ungefär. Lingonsylt, älgformade makaroner, galgar och ljus - gåvor från IKEA. Modemagasin och snus. Jammin' här hemma innan flocken försvann ut i natten. En dansare, en sydafrikan, en långhårig skäggig karl, en med sprillans nya skor, en liten en, en lång och miljömedveten en, en drömmare och så en min - han den för kvällen lustige. Klockan har tagit ett steg tillbaka och vi har en till timma kvar innan nästa kan nås. Och här sitter jag, men önskar jag låg, då mina knän tas kål på. Vill som sova men har ej ro nog att göratt'. Men bör kanske trotsat'. Waiting for my rocket to come.

Kollar tyg och sådant'. Tänk ju som på karriärn'. Nä nu ger jag mig, dags för sömn, ellr någe'.

Ett blankt ark framför mig. Ligger och väntar. Vilar i väntan på något mer än bara ord. Snorig sitter jag här och skriver på Peters Essay som ska in på Måndag, jag ba hjälp till lite. När kärleken i mitt liv är och repar så får man ju så vackert lov att prisa sin kärlekshistoria och skriva några rader engelsk novellanalys, typ.

Tända ljus, det mörknar fort utomhus, man hinner nästintill inte med. Ikväll ska musik gladeligen spelas och skrattsalvor avfyras. (Skrattsalvor är ett fult uttryck), men nu har man åtminstonde fått det beprövat.


Jag är lite het såhär på kvällkvisten, om det är feber nalkandes eller blott min slående snygghet, behöver väl inte ens disskuteras eller ifrågasättas? Jag är ju Pretty Woman, minus ett par saker då förstås. Richard Gere hade dock ej varit fel, men kanske i årgången á la American Gigolo. Det du Moster!

Fortfarande illamående över dagens journalistik, fy farao vad är det för värld jag funderar på att ta över, kanske gör jag dock rätt, det kan behövas ett nytt tänk, ett Linntänk. Oh my God, tänk när folk faktiskt kommer kalla folk som har vett för "Linn-tänkare", kanske lite storhetsvansinne över det hela? Jag är ändå inte sådan. Men det vore något att bara bli hyllad för att man tänker smart och rätt!

Inte för att man köpt rätt färg på BH:n eller använder de största bokstäverna som finns för att skapa en löpsedel som säger något i stil med "Ni kommer alla dö", eller "Du kan vara FET utan att du vet om det". Jaa, jag säger då det.

"I see him lookin' at me sometimes, an' I know what he's thinkin', I do y' know, he's wonderin' where the girl that he married has gone to. He even brings me presents sometimes, hopin' that the presents'll make her come back. But she can't, because she's gone, an' I've taken her place."


Jag känner igen mig i Rita. Jag saknar böckerna, skolan, det eviga eviga aldrig upphörande lärandet. Visst lär livet mig en hel del och har gjort, så även. Men jag längtar efter skolböcker och kapitel efter kapitel och oändliga sidor. Jag har alltid velat veta mer, som om jag aldrig får nog. Jag hamstar information och fina ord. Fula ord är ingen mening att tala om då de inte säger mycket om någonting alls. Ge mig prosan och poesin, ge mig en newcastle och en kopp bläck, and I'll write you a story you won't forget.


Snoren rinner, men det är tyst nu. Nånstans spelar en ung man guitarr. Men det är inget som stör.

Att må dåligt, ja det gör de flesta ibland. Låter som nåt en lokalreporter skulle kunna säga...Blablabla studier visar på att.....Det är ej jag som mår dåligt. P mår illa över skolan. Tråkit, tråkit. Jag som peppar så på min skola. Och har två jobb på g, väldigt nära verkar de vara. Älskade moster, msn fungerar ej, men skype imorgon kring 8? Vad du säg?


All you need is loooove...dam da da da da....

All you need is love.

Love.

Love  is all you need.

Oh yes. Vad säger man om livet ibland, emellanåt. När ingen tycks lyssna, utan alla bara går. Vem kan maaan liiita pååå? Nationalteatern i sin glans. Vad mer kan jag säga, som sagt vem lyssnar och vem kan man lita på? Kanske räcker det med sig själv? Kanske vill man ha mer än så? Kanske räcker inte kärleken ändå? Eller så är den allt som krävs men alldeles för svår att finna åt. It is strange of course, när man...

Såhär sent på kvällskvisten när uteluften är för kylig för att ens kännas vid, längtar jag lite efter något som inte riktigt finns här. Inte så att det når hemtrakterna, de trakter som jag nästan släppt helt och håller och ej längre betraktar som hemma. Hemma är där själen får ro, och då talar vi ej om i graven. Levande ro. Själen tar man med sig på färden längs världens vägar och vrår. Vem vill egentligen hålla kvar en själ på ett och samma ställe, den är fortfarande fånge inuti din kropp. Så varför binda den ännu till nåt? Som samma marker och spår. Från ett annat perspektiv blir allt så mycket klarare att se, ibland är allt som behövs - en plan som gick fel och en själ som fick ännu ett nytt hem.

Det här med att få en strålande och slående karriär inom följande områden av mitt hjärtas längtans vråer. Modejournalist, ständigt på resande fot, med Vogueblocket i hand och modeluften i lungorna, hög på couture och samlad av ready to wear kollektioner. Jag talar ej nån skruttig modebilaga till aftonbladet, jag talar respekterad journalist i ämnet Kultur med underrubrik Mode. Nån som kan franska och engelska på skriftlig och muntlig nivå, så väl att man lätt blir förväxlad med någon som härstammar från något av diverse länder. Oh yes, make that me in a couple of years. Please.

Mitt levebröd, alltså nu talar jag mitt födointag inte pengamässigt leverne. Billig quorn (som ser ut som köttfärs men smakar quorn om man ej visualiserar köttfärs framför sig, jag hatar köttfärs), pulver kaffe (funkar men smakar ej som kaffe ska, vad kan man begära i dessa tider dock, jag är väl inte bortskämd) och så hårdbrödmackorna, de vinner alltid. Men har ni hört talas om nåfon som enbart levt sitt liv på hårdmackor. Kanske blir jag den första, hamnar i guiness rekordbok och vinner pengar. Eller inte. Kanske fortsätter jag äta quorn som typ är köttfärs och dricka frystorkat kaffe till tonerna av ett country-blues-folk-pop-inspirerat band som snart slår igenom, stort. Större än någon av oss kunnat vänta oss.

Modedesigner, med sömmar sydda för hand, åtskilliga timmar av dygnet ägnade åt kärleken i det kreativa skapandet. Inspirationen är födan och kreativiteten är det levande, slutprodukten är mest ångest, för man vet hur mycket kärlek, svett och respekt man lagt ner i sitt projekt, det är sånt ingen kan se, hur fint ett plagg än är, så finns det i dagens samhälle även maskiner som gör allt, eller femton underbetalda människor i ett u-land. Det är därför rätt svårt att se, om någon faktiskt gjort det själv eller spelar i det spel som de flesta andra redan "vinner" i.

Ibland skriver jag för invecklat och djupt har jag fått viskat och sagt högt till mig, det gör inte särskilt ont att höra. Hellre skriver jag djupt och oåtkomligt än en artikel byggd på falska källor och dåligt ordförråd, hm vilken tidining pratar jag om måntro, den tidning jag föraktar mest av dem alla. Aftonbladet.

Vandrat till stan. Uppför och nerför. In och ut. Stanna för fotografier och röd gubbe. Vandrat vidare. Nålar och armband. Deodorant av det gamla vanliga märker, så att man vet vad man får. Pundet är lågt. Får en ibland att tänka, om. Sedan skaka på huvudet och säga NO. Kalla mig arbetslös, men ej sysslolös eller livlös, jag är lycklig och jag har kreativa sysslor för mig, mest varje dag. Lyx är att äta en måltid varje dag. Andas kärlek och ge och ta. Ba va!

Kärlek och Hälsa till min Älskade Saknade Fantastiskt Vackra och Hippa Moster!

Nobody said it was easy. Jag älskar mitt liv, mitt nya liv. Känner mig lite tveksam till att ha lämnat ordet nya, då det fortfarande är mitt vanliga liv fast allt annat än vad det tidigare varit. Kanske är jag lite ny, eller bara återfunnen. Jag tar djupa andetag nu och jag lever. Det är sol här idag och vi slå oss till ro på den steniga stranden. Minskat på koffeinet men ökat med det gröna théet istället. Spelning ikväll, allt för kärleken.

Äntligen har jag tagit mitt förnuft till fånga och börjat sälja lite av mina alster. Hör av er om intresset finns!



Jeudisoul is back.

Vilken lycklig själ jag är ändå. Jag är 23 år, jag har gjort val i livet och gått igenom myr och snårig skog långt före mången äldre själar. Jag är stolt över mig själv och vart jag kommit. Där jag är nu, där mår jag bra. Jag älskar nog mig själv, eller är åtminstonde på väg, nära nu. Insmord med Vicks och naturligheter.

En sväng på marknaden väntar. Suktar efter mer kaffe, jag som ska sluta, eller sluta är nog ett starkt ord, beakta mina vanor kanske. En ring har gått sönder och måste lagas. Solen är på besök och det måste ju som firas på något alldeles extraordinärt sätt. Liksom. Ska kolla lite resor.

Lycklig, full av liv och med luft i bröstkorgen. Luft som får en att nästan lyfta från marken och flyga iväg. Idag ska jag vila och va kreativ. Skriva ett långt inlägg sen kanske.

Äggmacka och mönsterkonstruktion. Och Jurassic Park. Och Kärlek. Livet i Brighton.

Lyssnar på en kvinnlig countrystämma och vandrar längs den välbekanta memorylane. ..För att sedan byta till den klassiska tonårsförälskelsen i form av The Sounds. "Listen to the song and learn to sing a long.."

Hade tänkt skriva ett långt inlägg men vi har vår lucky number 7 här och då vill jag jag hellre umgås på mänskligt plan än maskintekniskt. Ehm ?

Tre modeller. Tre grundfärger. Olika mönster. Helt jävla underbart att va mitt i kreativiteten. Jag är lycklig i dessa ögonblick. Annars stänger jag bara dörren och andas. Att få vara ifred är ibland den största finaste friheten. Ikväll väntas det festligheter. En själ har tillkommit oss, så religöst uttryckt. Vi är ännu en till i kollektivet, vilket gör oss till lucky number 7.

Lyssnar på toner som sjunker i en myr någonstans lite längre bort än nära. Hjärnverksamhet x 2 förssigår här alldeles intill, engelska på universitetsnivå. Lax, broccoli, blomkål och squash i ugnen. Potatis på gasspisen. Två koppar kaffe till de studerande tu. Städjobb och Fashion Boutique medarbetare. Denna höst ser inte ljus ut för några studier på grund av att man varit hemmahörande i fel kommun, en kommun så stenålders att den inte erbjuder distanskurser via internet, sing Halleljuah?

Lite Amelié ikväll kanske, det behövs inte mycket. Vilken vacker själ hon är. Lägga mönster och bara tänka på sigsjälv. Inte på andra som försöker komma åt insidan för att komma in och fånga själen.