franparistillarvidsjaur

Såhär sent på kvällskvisten när uteluften är för kylig för att ens kännas vid, längtar jag lite efter något som inte riktigt finns här. Inte så att det når hemtrakterna, de trakter som jag nästan släppt helt och håller och ej längre betraktar som hemma. Hemma är där själen får ro, och då talar vi ej om i graven. Levande ro. Själen tar man med sig på färden längs världens vägar och vrår. Vem vill egentligen hålla kvar en själ på ett och samma ställe, den är fortfarande fånge inuti din kropp. Så varför binda den ännu till nåt? Som samma marker och spår. Från ett annat perspektiv blir allt så mycket klarare att se, ibland är allt som behövs - en plan som gick fel och en själ som fick ännu ett nytt hem.