franparistillarvidsjaur

Skrivångest. Hormonell ångest eller oro. Jävla misär som inte alls är misär utan allt är bra egentligen. Jag är lycklig, har haft en finfinfin höst med så oerhört mycket kreativiet susandes längs inuti mina ådror. Det är inte misär. Det är livet, som just nu saknar en fast punkt. Jag måste bara ta ett, eller snarare några djuhuupha andetag och finna mig i min andra trygga punkt, min älskades armar. Ibland är det bara dimma, men den klarnar så smånigom och man kan äntligen urskilja vad som är vad, ändå längtar man ibland tillbaks. Till dimman. Det bästa jag visste när jag var liten, ett av de flera bästa åtminstonde, var när det kom ett sådant skyfall en vacker sommardag, att man var tvungen att gömma sig i lekstugan och bara lyssna, det var spännande. Det var ingen misär, den där väntan på att regnet skulle sluta, det var livet, när man var ung och hade mer luft i lungorna. Då man inte riktigt behövde andas och bara va, för det fanns som inte, man ba va ändå, hela tin'. Nånstans ville man aldrig att regnet skulle sluta, det var ju så spännande att vara i något som fick världen (den lilla unga tillvaron) att stanna till samtidigt som just den stunden också var den mest levande man minns.

Jeudisoul