En rad, flera rader.
Det vilar strålande solsken på byggnaden snett mitt emot, första kortet på denna vy jag någonsin såg, var utan sol och påminde om Bagdad. Jag ser nu utsikten i verklighet, den är något sliten och trasig, men det är höst här och livet i allt verkar försvinna. Sommaren och våren är här helt fantastiska.
Behovet av att uttrycka sig tycks ibland nästan försvinna helt, åtminstonde förmågan att forma ord och meningar, det har inte hänt särskilt ofta förr. Kanske tar andra kreativa skapanden över. Får mig nästan att ifrågasätta min kärlek för skriften, man måste andas och sukta efter nya ord, meningar och känslotillstånd för vara än äkta "writer". Eller?
En vän sa till mig när vi var ute och gick att jag alltid lägger detaljer på minnen, sådant som jag ser. Hon sa "Jag skulle aldrig tänka på att det var en spricka i muren just där eller att det bara fanns ett grönt grästrå bland fem bruna". Jag har nog lärt mig att leta tecken, att lyssna spänt och att analysera. Oftast letar jag inte längre när jag ute och vandrar, det bara sugs till mig. Men talar vi om människor och möten så kommer min radaravläsare fram. Min teori är att den finns med från barndomen, när man letade tecken efter alkohol i någons ansikte och beteende samt den spända hörseln är man lystrade efter bråk, oj ursäkta "diskussioner" i vuxenspråk.
Kanske är det bra med aktivt sinne, i skriven form låter det ju som det åtminstonde. Men liksom överaktivt, kanske därför all inspiration kommer till mig som regnet om hösten. Ibland blir det bara nästa för mycket med denna förmåga, men bara när den påminner om förr.
Jeudisoul
Behovet av att uttrycka sig tycks ibland nästan försvinna helt, åtminstonde förmågan att forma ord och meningar, det har inte hänt särskilt ofta förr. Kanske tar andra kreativa skapanden över. Får mig nästan att ifrågasätta min kärlek för skriften, man måste andas och sukta efter nya ord, meningar och känslotillstånd för vara än äkta "writer". Eller?
En vän sa till mig när vi var ute och gick att jag alltid lägger detaljer på minnen, sådant som jag ser. Hon sa "Jag skulle aldrig tänka på att det var en spricka i muren just där eller att det bara fanns ett grönt grästrå bland fem bruna". Jag har nog lärt mig att leta tecken, att lyssna spänt och att analysera. Oftast letar jag inte längre när jag ute och vandrar, det bara sugs till mig. Men talar vi om människor och möten så kommer min radaravläsare fram. Min teori är att den finns med från barndomen, när man letade tecken efter alkohol i någons ansikte och beteende samt den spända hörseln är man lystrade efter bråk, oj ursäkta "diskussioner" i vuxenspråk.
Kanske är det bra med aktivt sinne, i skriven form låter det ju som det åtminstonde. Men liksom överaktivt, kanske därför all inspiration kommer till mig som regnet om hösten. Ibland blir det bara nästa för mycket med denna förmåga, men bara när den påminner om förr.
Jeudisoul
Kommentarer
Trackback
