franparistillarvidsjaur

Du säger det är omöjligt att ge mig något, för ingen annan än jag vet vad jag vill ha. Ibland undrar jag om du vet någonting om mig, eller om du är för less för att lära dig. På dagen är jag lycklig, på natten, denna natt, en varelse iklädd tårar och fuktig kind. Saknar dem, där hemma, saknar det jag trodde skulle finnas här men som kanske bara är en illusion av någonting annat. Skuggan finns kvar men i ny skepnad. Jag vill inte pressa mig till det yttersta för att känna mig mänsklig. Jag vill ta med mig Mira till en stuga i skogen, dricka varmt, skriva och drömma. När blir jag någonsin fri och vad är det jag verkar förevigt fast i. Svärdet i stenen, är det jag?

Min moster skrev någonting bra, som jag älskade de orden idag, vart är de nu när mörkret fallit och kvar finns bara jag?
Alltid en känslomässig karusell, saker man ska göra, gissa sig till och sen?

Vart är tryggheten?