Kärlekens Testamente

På tisdag kanske det kommer lite kärlek till mig, kärleken man nästan kan lita på mer än mänsklig sådan. Inspirationen som alla nyheter och bilder ger, modereportage och fina underbara illustrationer och artiklar. Internet kommer på tisdag. Jag har en intervju på tisdag. Någonting annat händer kanske även på tisdag, bara för att, det är tisdag liksom. Jag har lärt mig mycket under mina tjugotre år, den kärlek man ger till sig själv är den mest villkorslösa. För att ge migsjälv kärlek måste jag ha inspiration, för att få inspiration behöver jag egentligen inte så värst mycket, beroendes på vad jag vill uppnå och vilka höjder jag vill klättra på. Ni förstår ibland är det svårt, att leva emellan ensamhet och gråt. Mellan väntan och längtan. Mellan ord och handlingar. Jag är i en fas i livet där jag nästintill inget förstår, samtidigt som jag bygger min egna vrå. Jag har lärt mig att jag är den enda jag kan lita på, att vara snäll är inte alltid den bästa gåvan man kan låta någon få. Vad vill du då? Den ständiga frågan då allt vänts in och ut och allt man kan göra är att hänga på. Ja, vad vill jag då? Vilken jävla fråga att svara på. Fylla mig själv med kärlek och lycka eftersom ingen annan klarat av det uppdraget på miljontals år. Kanske är jag en gåta, en mystisk vers eller kanske bara en skadad unge som livet brännmärkt.

Vem klarar av en sån som jag, hur lyckas jag ge alla andra vad de vill ha. När det så blir dags att ge migsjälv finns inget kvar, allt är borta, slut och tömt. Vem är tjuven, jag frågar, vem är vem?

Tiden gör att man går vidare, minnena finns alltid kvar, särskilt eftersom de format både du och jag. Vi föds som ett tomt blad som sedan ska ritas på. Vissa har inga pennor men det blir bra ändå, andra har målarfärg och akvarell men lyckas inte ändå. Man avgörs visst av de man växer upp intill, man lär sig livet utifrån vad man är given. Ibland tänker jag bara, ge mig kniven. Hålla käft och nicka glatt, jag är less på att alltid försöka komma ifatt. När är det min tur, nu? Man skapar sitt eget öde och bygger sitt liv. Man vill ge till dem man älskar och samtidigt vara fri. Men när man som ensam kämpar för något som man borde ge tid, är det plötsligt inte lika roligt när man stannar upp och ingen står bredvid. Vad har man rätt att begära, av sina nära och kära, de som säger sig älska en till döds, men kanske aldrig riktigt funnits dära. Less på att vänta, less på att tänka, less på att låtsas om och inget vara.

Ingenting är numer som det brukade vara.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0